En kärleksfull utmärkelse

Jag har fått min första award. Det känns fint att få uppskattning för bloggen och att ge varandra en award är ett trevligt sätt att uppmärksamma varandras bokbloggar.

Tack snälla Zachan the writer som har lagt märke till min blogg!

Jag skickar vidare awarden till fem andra bloggar som jag tycker väldigt mycket om. Tack för läsvärda och inspirerande bokbloggar:

ordblogg.xpedition.nu

Bokstödet

Hellre barfota än boklös

What you readin?

Ord och inga visor

Med awarden följde dessa fem punkter:

1. Klistra in awarden på din blogg.
2. Tacka personerna som gav er awarden och länka till bloggarna.
3. Välj ut fem personer som du vill ge awarden till.
4. Lita på att dina följare sprider kärleken till andra bloggare.
5. Och det viktigaste: Ha roligt och stötta varandra!

 

Läsrapport: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”

Jag har länge tänkt läsa denna bok. När författaren Ann Heberlein kom på tal i skolan häromdagen påpekade en klasskompis att hon hade boken hemma och jag lånade den. ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” gick snabbt för mig att läsa även om det emellanåt var ganska jobbigt. Jag tror att det är den självbiografiska tonen som tilltalar mig. Jag har redan en bild av författaren som person eftersom hon figurerar i media med jämna mellanrum. Dessutom läser jag ofta hennes texter som publiceras i Sydsvenskan.

Boken handlar om en av många jobbiga perioder i författarens liv. Hon bor med man och tre barn i Skåne och jobbar som skribent och föreläsare. Ann Heberlein har doktorerat och forskat i etik  och utifrån sätt lever hon ett gott liv. Men hon lever med en psykisk sjukdom, bipolär typ 2, vilket gör att hon i perioder drabbas av svår ångest och har planer på att ta livet av sig.  Givetvis påverkar det mig som läsare även känslomässigt. Jag dras med i handlingen och undrar hur det ska gå. Både för författaren och familjen. Ann Heberlein skriver på ett sätt som faktiskt får mig att förstå hur det kan vara att må så dåligt. Jag känner inte alls någon ilska gentemot henne och jag dömer inte henne för de tankar hon har trots att hon har familj. Inte för att jag trodde att jag skulle göra det eller tycker att jag borde göra det, men det känns som ett klassiskt fenomen i situationer där en kvinna med familj är psykiskt sjuk. Att hon blir anklagad för att hon är sjuk. Samtidigt som Ann Heberlein får mig att förstå så får hon mig också att vilja hjälpa. Det känns nästan som att hon talar direkt till mig och jag lyssnar andäktigt.

Jag kommer läsa Ann Heberleins texter i Sydsvenskan på ett helt annat sätt framöver, men jag kommer fortsätta att läsa dem med stort intresse.

 

Läsrapport: ”Mörk jord”

Belinda Bauers andra kriminalroman ”Mörk jord” beskrivs som en stilsäker psykologisk sådan. Det stämmer väl med hur jag upplevde boken. Eftersom jag inte brukar läsa deckare var jag inledningsvis lite skeptisk. Men jag märkte snart att språket flöt på ganska bra och att handlingen var spännande.

”Mörk jord” handlar om tolvårige Steven som växt upp i en familj i spillror. Någon pappa finns inte och Stevens mamma och mormor verkar kalla och ointresserade av pojken. Hans lillebror är mammas favorit. Mormodern sörjer sin son och mamman sin bror Billy som blev våldtagen och mördad av en pedofil. Billy var ett av många barn som föll offer för brottslingen och hans kropp har aldrig hittats. Steven tar sig därför an uppgiften att gräva efter sin morbror Billy.

På vissa ställen reagerade jag på översättningen. Steven och hans familj är fattiga och bor i ett litet hus. Han får mögliga smörgåsar med sig till skollunch. Trots det används ordet korridor istället för hall för att beskriva utrymmet mellan husets små rum. En korridor är för mig oändligt lång och finns i större byggnader eller i slott, men knappast i en liten stuga. Det fanns någon enstaka detalj som jag har hakade upp mig på i boken. För övrigt så tyckte jag väldigt mycket om den. Jag blev till och med så påverkade att jag drömde mardrömmar på natten efter att jag hade börjat läsa den. Men frågan är om det säger mest om mig eller om boken.

Jag kommer förmodligen läsa mer av den brittiska författaren Belinda Bauer. Hennes debut ”Darkside” kommer på svenska någon gång nästa år. ”Mörk jord” är ett recensionsexemplar som jag fått av förlaget Modernista.

 

Bokbloggarträff

Igår var vi ett gäng bokbloggare som träffades hemma hos mig för att prata böcker, spela spel, dricka vin och te samt äta choklad. Tyvärr var det många som inte kunde komma på grund av förkylningar och annat, men det kommer fler tillfällen. Vi blev en nätt skara på fem stycken men hade lika trevligt för det.

Flickan och böckerna hade på förfrågan tagit med sig spelet the Penguin Bookchase. Det ska jag minsann skriva upp på önskelistan bums. Svåra men väldigt roliga frågor. Det blev en ganska jämn kamp trots att min lagkamrat Mrs Bookpoond och jag fick många kluriga frågor om brittisk barnlitteratur. Zachan the writer som har flyttade till Skåne för någon månad sedan var med på sin första bokbloggarträff. Calliope kämpade mot en envis förkylning och hosta men var lika aktiv i diskussionerna som resten av gänget.

Vi diskuterade recensionsexemplar, bokmässan i Göteborg,bokförlag, bokrelaterade evenemang i Skåne, brudklänningar, katter och mycket annat. Tack för en trevlig kväll. Jag ser redan fram emot nästa träff.

 

Deckare och mardrömmar

Okej, jag brukar inte läsa deckare. Och det finns en anledning till det. Men förlaget Modernista skickade mig ett recensionsexemplar av Belinda Bauers ”Mörk jord” för några veckor sedan. När jag läste på baksidan tyckte jag att den lät helt okej. Började läsa igår och hade faktiskt svårt att sluta. Ovanligt när det gäller en genre som normalt sett inte tilltalar mig så mycket. Levde mig uppenbarligen in i boken för jag vaknade mitt i en mardröm i natt, och är trött som bara den idag. Recension kommer på fredag. Om jag vågar läsa ut boken…

 

Läsrapport: ”De imperfekta”

Igår morse läste jag ut Tom Rachmans ”De imperfekta”. Jag hade höga förväntningar, boken har hyllats både här och var, och jag hade köat på biblioteket i ett par månader för att få tag på den. Som så många gånger förr med böcker som jag har längtat efter innebär detta att jag känner mig lite besviken. Visst är ”De imperfekta” en bra bok, men den är knappast så bra som jag hade förväntat mig. Precis som texten på baksidan beskriver handlar den om en dagstidnings uppgång och fall i Rom. Varje kapitel handlar om olika personer och utgör ett slags porträtt. Alla dessa personer har någon koppling till dagstidningen i fråga. De kan vara redigerare, korrekturchefer, korrespondenter, nyhetschefer eller helt enkelt läsare. Bokens uppbyggnad är väldigt tilltalande och inger en känsla av att det är olika korta noveller som jag läser. Med den gemensamma nämnaren att de handlar om samma tidning.

Det kapitel som berörde mig mest handlar om Arthur Gopal. Han är en journalist som arbetar med att skriva dödsrunor. I samband med att han ska intervjua en svårt sjuk kvinna så att han får material till att skriva hennes dödsruna råkar han själv ut för en händelse som förändrar hans liv. Rachman lyckas i de flesta kapitel ge mig som läsare en bild av personerna som jobbade på dagstidningen. Det är människor med tragiska, men intressanta livsöden.

Jag har svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som gör att jag inte är helt överväldigad av den här boken. Kanske beror det helt enkelt på att jag har delat upp läsningen och inte fått den helhet av romanen som jag kanske hade kunnat få om jag läst den mer sammanhängande. Språket är fantastiskt. Jag kan tänka mig att det hade varit en fördel att läsa ”De imperfekta” på originalspråket, men jag var lat den här gången så det fick bli svenska. Vad tycker ni bloggläsare om romanen?

 

Nobelvinnarreflektioner

Jag är väldigt glad över att det blev Tomas Tranströmer som vann Nobelpriset i litteratur i år. Av många anledningar. En är att jag tycker att han är en utomordentligt värdig vinnare. En annan är att jag hoppas att det leder till att synen på lyrik så smått förändras. Tranströmers samlade dikter kommer stå längst fram i varenda skyltfönstret på varenda bokhandel. Och många kommer att köpa den. Jag hoppas att fler ska inse att poesi inte alls behöver vara så svårtillgängligt som det verkar. Tvärtom. Det är så enkelt att plocka fram en diktsamling och läsa någon enstaka dikt. Om man inte har tid och lust att läsa från pärm till pärm förstås.

Under högstadiet och gymnasiet skrev jag själv väldigt ofta dikter. Jag tror att mina föräldrar var ganska nyfikna på vad jag sysslade med när jag satt på rummet och skrev i min lilla bok. Och jag önskar att jag hade fortsatt. För det var otroligt befriande och för det mesta ett väldigt enkelt sätt att uttrycka tankar och känslor på. Nu blev jag lite väl personlig. Det var inte riktigt meningen.

Vad tycker ni bloggläsare om Nobelprisvinnaren?

 

Nedräkning

En knapp timme kvar innan vi vet vem som blir årets Nobelpristagare i litteratur. Se tillkännagivandet här. Lite sent att fråga, men har du någon favorit? Själv brukar jag alltid tippa fel, men jag gillar ju Joyce Carol Oates.

Har ännu inte läst Alice Munro, men är väldigt sugen på bland annat ”Nära hem”. Ett Nobelpris hade säkert gjort att jag kommit till skott och tagit mig an någon av hennes böcker…

 

Oskuldens tid

September månads bokcirkelbok var Edith Whartons ”Oskuldens tid”. Jag läste de sista sidorna i boken precis innan vi i bokcirkeln skulle träffas. Det kan finnas både för- och nackdelar med att diskutera en bok som är så färsk i minnet. Fördelen är givetvis att detaljerna finns kvar, men jag föredrar nog egentligen när jag har hunnit smälta boken lite. Ofta dyker nya funderingar upp efter en dag eller två. Eller också har man redan hunnit börja på en ny bok, och då tänker man inte så mycket på den förra…

”Oskuldens tid” är en klassisk kärleksroman med de förvecklingar som är så ofta förekommande i genren. Newland och May lever i New York på slutet av 1800-talet. De tillhör stadens societet och är ett självklart par i den världen. Plötsligt kommer Mays kusin Ellen hem till New York från Europa. Hon har varit olyckligt gift med en rysk greve och är tillbaka i staden för första gången på tio år. Ellen har formats av åren i Europa och New York-borna upplever henne som väldigt annorlunda.  Tycke uppstår mellan Newland och Archer. Han vet inte hur han ska hantera sina känslor och ingår en hastig förlovning med May för att värja sig.

Handlingen kan verka trivial, men så upplevdes den inte, varken av mig eller av övriga medlemmar i bokcirkeln. Vi gillade de detaljrika skildringarna av New York-societetens värld. Jag tyckte också om att huvudpersonerna i boken inte alltid handlade så rationellt eftersom det kändes verklighetstroget. Jag har inte sett någon av filmatiseringarna, men skulle gärna vilja göra det. En bok av Edith Wharton som jag har läst tidigare är ”Lycksökerskorna”. Även den handlade om kontrasten mellan New Yorks och Europas societet.